Medresenärerna

Om en vecka är det två år sen jag opererades för bröstcancer. I september är det två år sen jag dagspendlade med flyg, 15 vardagar i sträck, för strålbehandling i Åbo. Under den här perioden var det några som blev färdigbehandlade och andra som påbörjade sitt resande när jag var nästan klar. 

Vi var ett litet gäng som hade många av dessa dagar tillsammans. Det blev en ganska tajt grupp som mötts under rätt märkliga omständigheter. Många timmars väntan var det, många allvarliga samtal men också trams och många skratt med inslag av klart morbid humor. Några av dessa medresenärer kommer alltid att kännas som nära vänner även om vi inte ses så ofta. Någon är inte längre med oss. 

Idag åkte två av oss resenärer och hälsade på en tredje. Två av oss är just idag cancerfria och mår bra, den tredje är inte det. Ingen vet hur lång tid hon har kvar, bara att hennes tumör inte svarar på behandlingar. 

Som vi skrattade. Även idag. 

Det blir så tydligt ibland, det där att man inte ska skjuta upp det där man vill göra. Som att hälsa på en medresenär. Eller äta hennes galet goda rabarberpaj. Och att skratta tillsammans åt både elände och roligheter.