Räknar ner tills Lillebror ska till skolan på måndag. Dels för att han ser fram emot att återgå till rutiner, dels för att det ger en slags illusion av normalitet? Som att den här himla pandemin snart är över? Föj, vad trött jag är på den nu. Trött på att inte träffa någon, på att gå med munskydd, på att vara orolig att smitta någon som blir allvarligt sjuk. Jag vill gå på teater utan att känna mig som en skurk. Eller åtminstone FUNDERA på att gå på teater utan att känna mig som en skurk. Jag är ju inte precis stammis, när jag tänker efter.
Kanske sluta gnälla och sova lite? Ja, så gör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar