Skogsögonen

Storasyster är mycket skeptisk när jag släpar ut henne i skogen. Det är OK så länge vi går längs tydliga vägar, gärna med grus. Men när jag väljer de gamla, knappt synliga traktorvägarna blir hon genast obekväm, och ännu värre när jag bara går mellan träden, på rådjurens stigar, och säjer att det här är vägen hem. Så har det alltid varit, i alla skogar, vi har alltid tjafsat lite om hur vi ska gå.

Jag blir gärna lite stött när hon vill hålla sej till vägarna, när hon inte litar på att jag hittar. Jag glömmer att hon inte kan veta att jag vuxit upp i de här skogarna, att jag kånkade kaffekorgen till farfar när han högg i skogen och att jag letat svamp med farmor, och lingon, hundra gånger om. Hennes ögon har inte lärt sig att skogsskiftena här är så smala att man hela tiden har en riktning att följa, att kvällssolen är hemåt och att det faktiskt aldrig är särskilt långt till landsvägen som går runt hela vår skog.

Jag får ha lite tålamod. Det kommer att bli hennes skog också. Och sen, när hon har en hemmaskog, då ser hon vägarna i de andra skogarna också.