Jag brukar alltid fnysa föraktfullt när min familj drar på sig pannlampan för att gå utanför dörren så snart det skymmer. Pff, om man inte har lampa så vänjer sig ögonen och man ser allt vad man behöver och jag har minsann vuxit upp här i skogen så jag veeeet sånt. Möjligen infogar jag något om klena stadsögon också.
Men när Hector och jag skulle ut på kvällens promenad var det så förtvivlat mörkt att ingen av oss såg någonting alls. Hunden ville gå hem och jag traskade envist framåt men ganska långsamt. Chansade lite när jag svängde ut på landsvägen, för jag visste faktiskt inte om jag var framme vid den ännu. Ren tur att jag inte gick ner i diket.
Vet fortfarande inte om Hector ens kissade på promenaden eller om han bara stannade varannan meter för att han försökte vända.
Möjligt att jag tar en liten ficklampa med mej nästa gång. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar