Då och nu

Det finns en oljemålning av Fridhem, från 40-talet När jag var barn hängde den i salen, mitt i en cirkel av väggtallrikar. Jag tyckte den var så fin, att huset var så fint när det var gult. När jag växte upp var huset vitt, eller egentligen nån slags ljust, ljust blågrön. Någon gång på vägen har det också varit rött med vita knutar.

Men jag tyckte det gula var finast.

När vi långt senare tog tag i renoveringen av huset var det självklart att försöka återskapa färgen från sommarmorgonen 1942. För mej, i alla fall, möjligen fick jag jobba lite för att genomdriva de bruna knutarna bland övriga beslutsfattare. Kanske.

1942

2016

Man ser att det var mer ombonat, mysigare förr. Staket, träd, blommor. Vi jobbar på blommorna, men maskrosorna trivs bäst. Fruktträd vill vi ha fler, men det blir nog i trädgården, till vänster om bilden. 

Och staketet. Vi funderar dagligen, pga rymningsbenägen hund, på hur vi ska kunna återskapa staketet runt huset. Då fanns det där för kornas skull, jag tror man fyllt jord på berget just för att kunna bygga staketet. Den jorden grävde vi bort, för att berget är så vackert. Numera kör också bilar kors och tvärs på gården, och några grindöppningar har ingen tid eller lust med.

Men det blir nog bra, hur det än blir. Efter den grundliga renoveringen som gjordes har vi många år på oss att pyssla med gården. Eller jaga maskrosor.