En lång dag

En sån där dag som får hjärnan att kännas... centrifugerad? Först begravning av en 43-åring, sen släktsamling med värme och mys och så soffan på det. Är helt slut. 

Nå. 

Den vackraste begravning jag varit på. Med sång och respekt och tårar och värme och kyrkan sprängfylld av folk. En kista av drivved och ladugårdsvirke. En flagga av siden och orgelmusik från himlen. Time to say goodbye. Tusen rosor. En familj utan make och far, deras äldsta lika gammal som Lillebror, han var med och bar ut sin pappa från kyrkan. Så vackert, och så sorgligt. 

Åkte direkt till den årliga klansamlingen, i år hos kusinen på Kungsö, med kinderna stela av tårar. Tinade upp av glöggen och värmen. Fick träffa nytillskottet, Erik, och hinna ifatt vad som hänt sen sist. Äta gröt och julgodis. 

Sen hem till sjuklingen, han med höstblåsorna. Han ser ärligt talat inte klok ut, ansiktet fullt med prickar som ser ut att vara ditklistrade, ilsket röda. Blåsor på händer och fötter. Idag kan han gå igen, åtminstone. 

Vi kollapsade i soffan. Tv-serie på varsin skärm. Brasa i rödspisen. Tänkte på släkten, och på höstblåsor, och på Danne. Vila i frid.