Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Fridhemsfrun

När jag var gravid med mitt första barn köpte jag mig en mysdräkt i plysch. Byxa och hoodie. Ljusblå. Tänkte det skulle vara bra plagg att vara föräldraledig i. Det var det. 

Dräkten hängde med långt förbi föräldraledigheten. Den hängde på hotell utanför Manchester och åkte på efter skidturer. Flyttade till Åland. Hoodien försvann  nånstans på vägen, minns inte varför. Kanske trasig? Men byxorna hängde med. Snöret i midjan gick av en gång, sen två, gick knappt att knyta längre. ”Var inte dom där blå förut?”, undrade M, när färgen inte riktigt gick att definiera. 

Började leta ersättningsbyxor för... kanske fem år sen? Kanske mer. Det brukar komma plyschkläder på varuhusen lagom till jul. Nåt år var alla lila, jag tänkte att jag väntar tills nästa jul. Då var alla grisrosa. Jag väntade lite till. För tre veckor sen bestämde jag att enough is enough och slängde bort mina byxor. Mitt första barn har liksom körkort och studentmössa, så det var inte precis för tidigt. 

Och sen? Mitt första barn, hon med körkort och studentmössa, köpte ett par nya plyschbyxor till mej! Dom är världens skönaste och inte syrenlila utan liksom beige, nästan lite guldiga. 

Jag är synnerligen lycklig för mina nya byxor.