...samtidigt som Sverige stänger gränsen

Vi fick så himla fint brev från Linköpingsfaster igår. Så många berättelser på två sidor av ett papper. Om hur hon har det, om hur hon hör från oss, om hur vi alla hoppas att vi äntligen ska kunna ses nån gång snart. 

Vi hoppas verkligen det, kära kära faster. Att vi får hälsa på snart, och låta Hector nosa lite på varje dörr vi passerar på vägen upp. Att din hand repar sig och att du snart kan träffa väninnorna igen som förr. Men att du håller fast vid den där städhjälpen, en sån vill jag också ha. 

Brev, alltså. Vilken bra grej.