Det borde gå att gå här, jag lovar

Fridhemsbarnen är olika. Den ene vill bara följa med ut på promenad om det utlovas skogsstigar och helst okänd terräng. Hitta nya vägar. Prova nya stigar. Den andra vill gå på väg. Kända vägar, där man vet vart man hamnar och när man kommer hem. 

Blev möjligen fel väg på lördagens promenad med tanke på sällskapet. Skulle bara prova om man inte kunde... och det kunde man ju i princip. Fint var det, ekbackar och hasselskog. Tills det kom ett dike. Som var lite brett. 

Vi provade gå längs diket en stund. Då blev det ännu bredare. 

Åt andra hållet gick det lite bättre. Över en åker och genom en grind som nog inte öppnats på många år. 

Tio kilometer blev det. Vi hade planerat för cirka fem. Det kommer att ta ett tag innan jag får Storasyster med mej ut igen.