Tack och hej då, Sylvi

Hon var inte bara min allra bäste väns mamma mina första år i livet, hon var också min klassföreståndare i gymnasiet. Och en god vän till mina föräldrar. Hon undervisade i finska, ett tungt ämne på Åland, det är inte många som går till finskalektionerna och ser fram emot vad vi ska få lära oss idag. 

Hon var en lärare av den gamla skolan, en sån som visade en oerhörd respekt för var och en av oss men som lika självklart förväntade sig att bli respektfullt bemött i sin tur. Hon ansågs sträng, lite stram, men var en stor trygghet i en ålder fylld av vardagsdrama. Man provade endast en gång att gå oförberedd till hennes lektioner, det var ingen upplevelse man önskade upprepa. För mig, som var både lat och lite tonårsobstinat, fungerade det här strålande. Hon krävde inga stordåd, men förväntade sig att man gjorde ett uppriktigt försök. Efter klassens tre år, där nån gång på våren innan examen, bjöd hon hem hela klassen på kaffe och tårta eller vad det nu var. Det var första gången de flesta i klassen såg vem hon var utanför klassrummet, hur rolig och charmig och avslappnad hon var privat. Äntligen, minns jag att jag tänkte. 

Jag tänker att det är först nu, när jag själv på darriga ben försökt lotsa barn genom tonår och gymnasieålder, som jag förstår vikten av dessa stabila vuxna utanför den närmaste familjen. Klipporna som finns där och som är beredda att kämpa för dig utan att förvänta sig något tillbaka. En sån var hon för mig. 

Tack för det.