Min farmor, min kompis och trygghet genom barndom och tonår, fyllde 95 år idag. Kaffe och tårta på hemmet, hon försökte gång på gång få ordning på vem som egentligen var vem kring bordet. Glömde direkt och började om igen. Glömsk, men glad.
95 år är jättemycket. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket som förändrats i världen, på Åland, på Fridhem, på 95 himla år. Det känns som mer än en generation, och det är det ju nästan. Eller det kanske är tre generationer, hur räknar man egentligen? Hon ville studera, min farmor, ville jobba som sjuksköterska. Det fick hon, ett tag, tills hon gifte sig. Då var det slut med det. Hennes svärfar, farfar Gustav, han som byggde Fridhem, han hjälpte henne med barnen. Det var så modernt att det var alldeles konstigt.
Vi sjöng för henne. Ja må hon leva i hundrade år. Hon skrattade lite. "Det var tur att ni inte sjöng hundraett, det får nog räcka med hundra tycker jag."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar