Återvinning med stolthet

Min mormor har sytt kläder till mig. När jag var barn och inte tänkte på var kläderna kom från. När jag var lite äldre och tyckte det var både bra och lite pinsamt. Och senare, när jag blev stolt och glad över att ha kläder sydda till just mig. När 80-talsmodet föreskrev långa ben och stora bröst och utbudet inte alls passade på min kropp så hade jag ändå tillgång till kläder som passade. Jag behövde inte undra om någon annan skulle ha likadan studentdräkt som jag, för min var alldeles unik.

Allt är sparat, på galgar och i lådor, sytt och stickat. Tänkte ett tag använda studentdräkten på mitt bröllop, men så ville jag ändå ha en lång klänning. Önskade mig en virkad kofta till den i stället, och kände mig finast i världen.

I morgon är det genrep för En värld full av liv, där Storasyster ska sjunga i svarta långa kläder och en väst med djurmotiv. Hon fick inte riktigt någon väst som passade, så jag gick och letade upp den som mormor sydde till mig sisådär 1993. Brun, lite gammaldags, precis som jag ville ha den. Efter kvällens pyssel har den leopardfläckar, och är redo att tjänstgöra på Alandicas scen.

Om den blir godkänd av kostymansvarig förstås. Om inte, så är det inte mormors fel i alla fall.

Med nya fläckar