Alltså. Det här med amerikasläktingar som hälsar på?
Dale och jag sa när vi skiljdes åt vid färjan, nästan i mun på varann,”it’s so easy”. Det är så lätt. Så lätt att känna släktskapen, gemenskapen, vänskapen. Den liksom bara är där, från första handskakningen, som att det inte är första gången vi ses. Vi pratar rötter, visar platser, bläddrar i gamla bilder. Och turistar, tittar på nytt, pratar om framtid nutid alltmöjligt. Hans bror Brian var också med, deras fruar, en dotter.
Det var min farfars äldste bror Elof som skulle bli man genom att följa med på en tur till Australien. Som ålänningar gjorde på den tiden. Sen skulle han väl ta över det lilla jordbruket, kanske också lotsyrket? Han ville något annat, klev av skeppet i Australien och mönstrade på en skuta till Kalifornien i stället. Träffade Edith, fick tre barn, och hälsade på i fäderneshemmet en gång till i livet, trettio år efter avfärden. Ganska konstig tanke i dessa tider. Men hans gren på släktträdet har hållit kontakten, och många har hälsat på genom åren, några flera gånger. Och det är lika lätt varje gång.
Storasyster funderar på att hälsa på klanen i Kalifornien och Oregon. Kanske redan nästa år. Bra plan, tänker jag. Hon vore i trygga händer. Det är så lätt, så lätt att bara vara med dessa släktingar vänner hemfolk.
Är för övrigt mycket glad att vi äntligen skaffat en gästbok till Bastun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar