Livet

Jag hade precis ätit en första födelsedagsfrukost med min man, och en andra med min son, när vi nåddes av beskedet att Farfarn somnat in i morse. 

Världen liksom stannar lite då. 

Det var på inget sätt oväntat, han har varit på väg ett tag och han var nog redo. Ändå stannar världen och vi som är kvar förstår inte riktigt vad som hände. Det kommer nog att ta ett tag innan vi gör det. 

Det kommer att bli lätt att minnas honom som den kraftfulle man han var när jag lärde känna honom. Mitt i livet, alltid med en nyfikenhet på livet och världen och allting och med pyssel i händerna så att allting alltid var välordnat runt honom. Allting var alltid möjligt. Han hade alltid tid för oss, för familjen, för barnbarnen. 

Han var trött här på slutet. Ändå förstår vi inte riktigt just nu. 

Vi här långt borta från de vi helst ville krama idag, vi lät ändå födelsedagsflaggan stanna i topp. Det kändes som att det hade passat Farfarn bäst, att fortsätta fira livet, vi som är kvar. Vi skålade med varandra och med honom. Och undrar varför världen står lite stilla.