Att sladda in och få ett cert

Utställningsdag 1 avklarad. 

• Hittade Kouvola OK. 
• Slog upp utställningstältet OK
• Hade järnkoll på tidsplanen OK, Vera först, Hector en knapp timme senare jajamen. 
• Hängde vid Veras ring OK. 
• Anna Karin in i ringen med Vera, jag håller Hector och sällskapshunden Vixen OK. 
• Jag kikar bort mot "min" ring och ser att två fläckiga hundar är inne i ringen INTE OK. 
• Jag galopperar bort till ring 7 med fläckig hund och extrahund, slänger extrahundens koppel i handen på en ledig hand utan att fråga, slår världsrekord i att hänga på mej nummerlapp och byta till utställningskoppel, kastar mej mot domartältet och tigger om att få vara med trots min klantighet och får tillåtelse till det VÄLDIGT OK. 
• Upp med en rätt förvånad hund på bordet, ett varv runt ringen, hör domarn säja "excellent, cert quality" VÄLDIGT OK. 
• Ut, andas, Anna Karin är där och har koll på sina hundar, fattar vad som är upp och vad dom är ner (tackålov) och säjer till när jag ska in igen. Andas. OK. 
• Blir 2:a bäste hane och får en stor rosett i handen och ett hjärtligt "Certificate, congratulations" av inroparen och går ut igen. VÄLDIGT OK. 

Pfff. 

Det här var ju inte så svårt?? Förutom det här med att passa tider, kanske?

Väl hemma i stugan läser vi i katalogen att han som blev bäste hane är en veteran som är champion i halva Europa, hans titelrad är så lång att den tar upp två rader i katalogen. Och jag tittade knappt på Europas troligen allra snyggaste gårdshund. Så dumt. 

Och jag är fortfarande mer lättad över att jag alls fick lov att visa min hund trots missen, än vad jag är lycklig över det strålande resultatet. 

Sen blir man så här trött.