Trodde vår tid som familj med hund var över.

Släppte ut hunden klockan nolltrefemtinånting i morse, tänkte att han nog inte behövde kopplas. Eller näe, tänkte inte alls pga för sömnig, snarare orkade inte sätta honom i flexikopplet jag alltid använder på natten pga trångt bland rådjuren på gården.

Tokskäller i trädgården, hunden mkt arg på en vinbärsbuske. Som fräser. Och morrar. Högt. Hunden blir kaxig när jag kommer nära med lampa och attackerar den morrande vinbärsbusken som pipylar och hunden kommer ut igen. Upprepas många gånger med allt längre stunder av uppenbart slagsmål inne i den fräsmorrylande busken och allt argare skall. Fridhemsfrun mycket svettig. När man lyser med lampa mot busken har den dessutom ögon där längst in. Inte bra, tänker jag.

Efter att ha väckt M, hämtat järnrör och fler lampor och hojtat om att "han döör ju" så jagar hunden ut en mårdhund ur busken, får bort den från trädgården och skäller ut den igen nån hundra meter in i mörkret. Och kommer sen tillbaka, flåsig och varm och ser ut som om vi borde tänkt på att ställa fram vatten till honom. Och utan en skråma.

Så då åker vi väl på utställningen i helgen i alla fall då. Jag trodde inte det där ett tag. Alls.

Hundskrälle. Dessutom viftade han på svansen hela tiden åt den där busken, som om det var rätt roligt. Gah.

Han sov gott i morse när jag åkte mot jobbet.